Högt uppe på berget Subasio ovanför den lilla staden Assisi i norra Italien står jag med armarna uppsträckta mot himlen. Solljusets sista strålar dansar mellan trädgrenarna och lyser upp platsen med ett magiskt ljus. Allt andas stillhet och ro. I den djupa tystnaden hörs bara det svaga ljudet av löv som lätt faller mot skogens mjuka golv. Jag är i det ögonblicket uppfylld av en enda känsla, en oändlig tacksamhet över det jag just upplevt. På avstånd hör jag klockorna från Assisis många kyrkor ringa när jag sakta närmar sig staden.
Rummet hos Franciskaner-systrarna där vi bott en vecka är ljust och ombonat. Nunnorna är gästvänliga och trevliga. Klockan sju på morgonen väcks jag av klockorna från Franciskus-basilikan som ringer in den nya dagen. Stilla ligger jag kvar i den varma sängen innan jag sakta reser mig upp och ser ut över den mäktiga basilikan som byggdes år 1228 till minne av den Helige Franciskus av Assisi.
Efter en enkel frukost vandrar jag den första dagens morgon ner till Franciskus-basilikan och sätter mig på muren utanför. Jag beundrar den vackra byggnaden men ser också ut över det böljande Umbriska landskapet. I fjärran kan jag skönja en vacker kyrka i morgondiset och jag lägger också märke till den spikraka vägen kantad av ståtliga cypresser som leder dit, till basilikan St Maria Degli Angeli.
Dit beger jag mig den första dagen. Jag vet inte mycket om Basilikan men går ödmjukt in och upptäcker mitt inne i basilikan ett litet kapell. ”Portiuncula-kapellet heter det och förblev orört under den stora jordbävningen”, berättar en guide. Det är Franciskus mest älskade kyrka och den gavs till honom och hans lärjungar. Innan jag lämnar kyrkan besöker jag också den underbara rosenträdgården där rosorna saknar törnen och gravplatsen där Franciskus dog den 3 oktober 1226 för att sedan föras till Assisi.
Varje morgon vaknar jag till klockklangen från den närbelägna Franciskus-basilikan och klockorna i S:t Chiarabasilikan svarar med sin ljusare klang. Chiara är italienska för Klara som är en kvinna som valde att följa Franciskus och lämnade sin familj. Hon startade en kvinnlig gren av franciskanerorden, klarissorna. Min nyfikenhet på Klara leder mig till denna mäktiga basilika där många ber inför Korset och besöker hennes grav.
På eftermiddagen nästa dag tar jag den slingrande vägen genom gråskimrande olivlundar och ståtliga cypresser ner till San Damiano där jag vet att Klara bott och verkat med sin orden. Solen står fortfarande högt på himlen och i fjärran kan jag utskilja de vackra bergen i en blå slöja på andra sidan den grönklädda slätten. Klara tillbringade all sin tid nere i San Damiano, det tänker jag på där jag sitter långt fram i det lilla, dunkla kapellet. På de tidigare vitrappade men numera lite grå väggarna kan jag skymta vackra, gamla målningar. Mässan med klockren sång i stämmor av munkar i bruna kåpor för mig i tanken tillbaka till 1200-talet då Klara levde här med sina systrar.
Klockan slår sju i Franciskus-basilikan och klockorna i S:t Rufinokatedralen och S:t Stefanos klockor svarar. Svalorna kvittrar sin morgonmelodi och den kyliga luften drar in genom det halvöppna fönstret denna min fjärde dag i Assisi. Nu är det äntligen dags att gå in den mäktiga Franciskus-basilikan som jag beundrat varje morgon från mitt sovrumsfönster. Den är byggd på en plats som tidigare kallades ”Helvetskullen” men nu heter ”Paradiskullen”. De underbara freskerna av den italienska målaren Giotti i Övre Basilikan är inte bara vackra konstverk utan sänder ut budskap till oss om Franciskus liv. Visdom som vi kan ta lärdom av än i dag.
Nästa dag går jag in i den Undre Basilikan till tomban där Franciskus kvarlevor ligger i en stenkista. En stor frid råder därinne trots alla människor och jag sitter länge kvar i tystnaden och ron. I ett relikrum intill blir jag ändå ensam med mängder med minnen av Franciskus. Hans grova, lappade askfärgade tunika fångar min uppmärksamhet. Den berättar för mig om den ödmjuka livsstilen som Franciskus självmant valt trots att han var son till förnäm köpman. Här inne finns också en monter med påvens brev från år 1223 till Franciskus där han får sin order statsfäst.
Min vecka i Assisi börjar leda mot sitt slut och sista dagen vandrar jag 800 m upp på berget till Carceri. Där ligger Franciskus eremitställe dit han långa perioder drog sig undan för bön och meditation med några av sina bröder. De bad böner till Skaparen och skapelsen. Franciskus grotta och flera av brödernas grottor finns fortfarande kvar.
Innan jag lämnar Assisi vandrar jag sakta runt i den idylliska staden med de många kyrkorna och smala gränderna. Historiens vingslag kommer emot mig och jag minns att här sprang en av vår tids största män omkring och lekte som barn, sjöng och spelade som en glad trubadur i goda vänners lag som tonåring och vandrade runt och spred Guds frid och tiggde som vuxen.
Franciskus föddes rik och mäktig och levde livets glada dagar då han efter en tids fängelse och sjukdom kommer till insikt om att det inte var det han var ämnad för. Han hade ett större kall och följde sitt hjärta trots att det innebär att bryta med familjen, bli hånade och förlöjligad av folket i Assisi och svälta och frysa under kalla nätter i de Umbriska bergen.
Men Franciskus hyllades redan av sin samtid och han utsågs 1939 till skyddshelgon för Italien och 1980 till ekologins skyddshelgon. I dag vallfärdar sex miljoner människor varje år till denna fridfulla plats med den klara luften och de goda energierna.
På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar